Nya partiledare kan vitalisera den politiska debatten

I veckan blev det klart att Vänsterns partiledare Lars Ohly avgår vid partiets kongress i januari. Beskedet var inte oväntat. Ohly har fått utstå en hel del kritik, inte minst internt, för att han inte lyckats lyfta partiet opinionsmässigt till samma nivåer som Gudrun Schyman. Men det är inte bara Ohly som är på väg ut. Maud Olofsson deklarerade tidigare i somras att hon lämnar sin plats till förfogande. Centern väljer en ny partiledare i samband med partistämman i Åre i september.

Och sedan valet för knappt ett år sedan har två av de tre största partierna i riksdagen – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – bytt partiledare respektive språkrör. I det senare fallet var bytet knappast någon chock. Miljöpartiet tillåter inte att politiska uppdrag innehas under obegränsad tid.
Hälften av riksdagens partier kommer alltså att ha bytt partiledare bara ett och ett halvt år efter valet. Frågan är också hur länge Göran Hägglund kommer att lyckas hålla sig kvar som ledare för Kristdemokraterna. Kritiken har, även i detta fall framförallt intern, har varit hård och det är mycket tveksamt om han får leda partiet 2014 om inte opinionssiffrorna vänder.

Med nya ledare vid rodren finns en möjlighet att nya möjligheter öppnas i politiken. Sverige leds nu av en minoritetsregering som inte alltid lyckas baxa igenom sina propositioner. Efter valet bröts det rödgröna samarbetet, vilket med nya partiledare öppnar för nya samarbetskoalitioner. Socialdemokraterna har tydligt deklarerat att de vill förhandla i flera frågor med regeringen och Miljöpartiet har redan gjort det. Vissa krafter i Centerpartiet vill bryta kräftgången i opinionssiffrorna genom att vara tuffare i regeringen. Även om inte mycket märks ännu, borgar detta för en spännande, för Regeringen kanske lite väl spännande, tid fram till nästa val.