Det är fiskevästarna man ska leta efter. Redan några timmar in på mitt livs första dag i Visby stod det klart för mig att stora delar av Almedalsveckan handlar om fiske. Säpo har utrustat sina livvakter med fiskevästar, och vill du se de riktiga högdjuren i det ändå ganska kändistäta vimlet är det västarna du ska spana efter. Beatrice Ask, två fiskevästar. Tobias Billström, en fiskeväst. Åsa Romson, två. Så kan en luftlandsatt skåning få tiden att gå under sin Almedalspremiär.
Men fiske går igenom på många andra sätt. En hel del seminariearrangörer skickar ut personal på stan och låter dem agna med flyers. För mig signalerar det att arrangören inte riktigt tror på sin produkt. Rätt seminarium, med rätt panel och frågeställning, kommer att locka publik även utan att lappar delas ut på stan. Framförallt kommer det att locka rätt publik, och inte någon som bara passerade förbi.
Jag tror helt enkelt inte att metoder som fungerar på en kvällsgata i Ayia Napa är rätt sätt att bygga trovärdighet mot en kräsen publik. Om man inte lockar med jordgubbar, som Kommunal. Den tredje dagen lät deras jordgubbsutdelare lite sliten när hon för tusende gången väste fram ”Får vi bjuda på gotländska jordgubbar, plockade med schyssta villkor”. Min gissning är att budskapet blir kortare nästa år. Eller redan i morgon.
Det ska ju hålla på ett bra tag till, det här spektaklet. För ett spektakel är just vad det är. Människor överallt, musik och ljud och inte en lugn stund någonstans. Utom möjligen i just Almedalen. Den lilla parken är märkligt folktom på dagarna – nästan som en oas i ett slags inverterad öken. Resten av Visby är proppfullt av seminarier, events, montrar och mingel. Oväntat mycket handlar om klassisk envägskommunikation, där någon vill ha ut ett budskap men kanske inte är lika sugen på dialog. Visst finns det plats för publikfrågor, men oftare handlar seminarierna om att paneldeltagarna ska få berätta att de egentligen är överens. Som Almedalsnovis är jag förvånad över att inte fler arrangörer tar chansen att skapa dialog.
Så vilka är då de riktiga hjältarna – Almedalens samhällsbärare? Är det de små intresseorganisationerna som vänder ut och in på sig själva för att nå ut i bruset? Är det ministrarna som orkar se trevliga ut även efter det hundrade fragmentariska samtalet den dagen? Eller är det eventpersonalen som riskerar tennisarmbåge efter att ha hällt upp tusentals glas rosévin? Jag lägger min röst på någon annan. Många av dem har västar, de rör sig hemtamt på scenen eller i närheten av talarna. Och nej, jag syftar inte på Säpo. Almedalsveckans riktiga hjältar är teckenspråkstolkarna, som på något obegripligt vis hinner lyssna på det som sägs och förmedla det via sina händer. För en liten, begränsad målgrupp är de skillnaden mellan deltagande och utanförskap. Att bidra till att inkludera, istället för att lyfta fram sig själv, är något väldigt unikt i Visby under första veckan i juli.
