För ett år sedan debuterade inte bara jag själv i Visby under Almedalsveckan. Det var även debut för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna, vars närvaro utökade veckan med en extra dag. 2011 inföll deras talardag på den sista söndagen och därmed kunde i princip hela den budskapsskrikande veckoturistsamling som konstituerar Almedalens innehåll enkelt bortse från denna dag genom ett avslutat engagemang på lördagen eller tidigare.
I år är förutsättningarna annorlunda. Igår inföll det första politikertalet och det var Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som äntrade talarstolen. På ”deras dag” var det då samtidigt vanligt förekommande att se partisympatisörer spatsera gator fram, iklädda diverse blågula, budskapsbärande plagg.
Partiets närvaro och etablerande av en egen dag har satt många av oss som tar avstånd från deras åsikter i en märklig sits: Samtidigt som man är bekymrad över en slags upplevd legitimering av dessa åsikter vill man samtidigt inte låta dem passera okommenterade. När man då strosar förbi en sympatisör av det främlingsfientliga budskapet, ska man välja att titta bort eller ska man sticka ut hakan och meddela att sin motsatta ståndpunkt? Många är nog de som knyter näven i fickan, men väljer passera med frånvänd blick.
Att vistas i Almedalen är i många fall ett prov på tolerans, om man ska kunna hantera en vandring ned för gatan där budskapen både bildligt och bokstavligt kommer från höger och vänster. Samtidigt måste även toleransen ha en gräns. Om den svenska demokratiska processen har gett utrymme för denna värdegrund byggd på rädsla och förakt, hur agerar då en upplyst opinionsdeltagare för att frånta samma åsikter legitimitet i den svenska politiska debatten?
Gått har det tåg som gav framgång åt ignorans och utestängning. Opinionssiffrorna ger inte vika för ett föraktande mummel om outbildad pöbel och det räcker heller inte att skrika nej åt den agenda som det nyetablerade partiet får sätta. Det är dags att utmana en politik som efter sin grundfråga gapar tämligen tom.
Om man lyfter på den sten som helt är färgad av främlingsfientlighet och rädsla för andra kulturer än den egna, gömmer sig ofta inte mer än luft och okunskap. Genom att visa på denna avsaknad av politik inom övriga områden, kan man på ett konstruktivt sätt illegitimera partiet som seriös aktör och bidra till att även den åsikt man vänder sig starkast emot får en försvagad ställning inom den svenska opinionen. Man bör aldrig sluta ifrågasätta och ta strid mot människofientliga åsikter, men det är det är samtidigt dags att på ett effektivt sätt begränsa de aktörer som bidrar till opinionens framväxt.
Själv kommer jag fortfarande inte att vilja bjuda in Sverigedemokrater till mitt eget vardagsrum. Stöter jag dock på dem på gatan kommer jag offentligt att utmana dem i svensk jordbrukspolitik och framtiden för offentlig sektor, för att avväpna dem inför ett interkulturellt finalargument. Genom kommunikation och argumentation når vi tillsammans längre i kampen mot hat och förakt.
